Bryt upp! Bryt upp!
Läser just nu en bok som heter "I could do anything if I only knew what it was". Det är jag i ett nötskal. Jag gillar att göra många olika saker, både praktiska och intellektuella. Jag har aldrig haft förmågan att satsa helhjärtat på något. Resultatet av det har blivit att jag har roliga fritidsintressen, men mitt jobb är verkligen inte kopplat till något av mina intressen eller talanger. Man tillbringar oceaner av tid på jobbet och har ganska lite fritid, om man inte räknar när man sover och det räknas inte i det här fallet.
Jag kommer säkert att återvända till den här boken, för den ger liksom kartan till en process som skall leda till att man till slut får tummen ur och gör de nödvändiga förändringarna för att bli som fisken i vattnet.
Hittills har jag faktiskt blivit mest ledsen av boken. I första kapitlet skall man skriva ner vilka förväntningar man hade på sig som barn. Detta för att bättre förstå varför man hittills sagt nej till att leva sin dröm. Kontentan av vad jag kom fram till är att förväntningen på mig var att jag inte skulle ligga någon till last, inte ställa till problem och vara ett stöd för andra. Det rimmar ju rätt illa med mina barndomsdrömmar om att bli skådespelerska eller modedesigner. Inte konstigt att det inte blev något av det. Jag har rättat in mig i ledet, helt enligt alla förväntningar. Man kan ju bli trött på sig själv för mindre.
Som jag skrivit om tidigare i bloggen började jag för ganska precis ett år sedan att försöka göra något åt det, genom att pröva stand up comedy. Det gick ju faktiskt ganska bra, men nu har jag tappat fart lite. Kanske får jag en skjuts igen nu. Hoppas det.
Jag kommer säkert att återvända till den här boken, för den ger liksom kartan till en process som skall leda till att man till slut får tummen ur och gör de nödvändiga förändringarna för att bli som fisken i vattnet.
Hittills har jag faktiskt blivit mest ledsen av boken. I första kapitlet skall man skriva ner vilka förväntningar man hade på sig som barn. Detta för att bättre förstå varför man hittills sagt nej till att leva sin dröm. Kontentan av vad jag kom fram till är att förväntningen på mig var att jag inte skulle ligga någon till last, inte ställa till problem och vara ett stöd för andra. Det rimmar ju rätt illa med mina barndomsdrömmar om att bli skådespelerska eller modedesigner. Inte konstigt att det inte blev något av det. Jag har rättat in mig i ledet, helt enligt alla förväntningar. Man kan ju bli trött på sig själv för mindre.
Som jag skrivit om tidigare i bloggen började jag för ganska precis ett år sedan att försöka göra något åt det, genom att pröva stand up comedy. Det gick ju faktiskt ganska bra, men nu har jag tappat fart lite. Kanske får jag en skjuts igen nu. Hoppas det.
Sit Ubu, sit!
Här om veckan var jag på en liten middagsbjudning och lyckades göra mig ovän med alla damerna i sällskapet. Diskussionen kom att handla om hushållssysslor och sådana var samtliga kvinnor ense om att deras män gjorde för litet av. Här slutade enigheten. De andra kvinnorna tyckte att denna brist skulle botas med tjat, gnat och gräl. Jag sade att jag föredrog positiv förstärkning.
Positiv förstärkning är ett begrepp jag kom i kontakt med när jag började träna hund. Det går i enkla drag ut på att när hunden gör något bra får den beröm, när den gör något dåligt skall man i första hand bara ignorera beteendet. I slutänden får man hunden att bete sig mer bra än dåligt eftersom den gillar att få belöning.
Applicerat i mitt förhållande innebär det att jag uttrycker min glädje över de hushållsysslor som faktiskt blivit gjorda, istället för att gnata om det som inte blivit gjort.
En av damerna vände sig till mig och sade i vass ton: "Ursäkta mig, men VARFÖR skall jag berömma honom för att han gör helt normala saker? Jag svarade att det inte rör sig om att tacka för hjälpen (han hjälper inte mig, eftersom vi har ett delat ansvar) inte heller att tala om hur duktig han är som klarat av det jättesvåra, utan bara om att enkelt konstatera att det är bra att det är gjort.
Kvinnorna var märkbart frustrerade och när jag skulle gå vände sig åter samma dam till mig och sade: "Jag måste bara säga att det måste vara en DRÖM att vara tillsammans med dig, du som är så FÖRSTÅENDE mot männen. Jag log och svarade att det hoppas jag verkligen. Allvarligt talat så kör jag helt enkelt på det som funkar. Funkar tjat och gnat för dig tycker du? Sedan gick jag.
Positiv förstärkning är ett begrepp jag kom i kontakt med när jag började träna hund. Det går i enkla drag ut på att när hunden gör något bra får den beröm, när den gör något dåligt skall man i första hand bara ignorera beteendet. I slutänden får man hunden att bete sig mer bra än dåligt eftersom den gillar att få belöning.
Applicerat i mitt förhållande innebär det att jag uttrycker min glädje över de hushållsysslor som faktiskt blivit gjorda, istället för att gnata om det som inte blivit gjort.
En av damerna vände sig till mig och sade i vass ton: "Ursäkta mig, men VARFÖR skall jag berömma honom för att han gör helt normala saker? Jag svarade att det inte rör sig om att tacka för hjälpen (han hjälper inte mig, eftersom vi har ett delat ansvar) inte heller att tala om hur duktig han är som klarat av det jättesvåra, utan bara om att enkelt konstatera att det är bra att det är gjort.
Kvinnorna var märkbart frustrerade och när jag skulle gå vände sig åter samma dam till mig och sade: "Jag måste bara säga att det måste vara en DRÖM att vara tillsammans med dig, du som är så FÖRSTÅENDE mot männen. Jag log och svarade att det hoppas jag verkligen. Allvarligt talat så kör jag helt enkelt på det som funkar. Funkar tjat och gnat för dig tycker du? Sedan gick jag.
Åsna mellan hötapparna
Nu har vi fyndad begagnat igen. En UNDERBAR soffa i gammaldags stil med mjuka former och som skriker: "Slappa framför TV:n, ät popcorn och somna utslagen efter jobbet i mig". Vi har också köpt en fåtölj som är som en stor famn att krypa upp i. Dessvärre måste vi nu bestämma vilket tyg vi skall klä dessa möbler i. Soffan är grön och fåtöljen gammelrosa. Vi tyckte kombinationen kanske var VÄL djärv...
Vi har fått med oss tygprover från tapetseraren, men det gjorde inte saken lättare. Vi har bläddrat fram och tillbaka och nu står valet mellan förnuft eller känsla. Grafitgrått (det är ju så lätt att matcha!!!) och budoarvinrött (det är ju så VI. Vulgo, vulgo, vulgo).
Mina kollegor, som inte har någon förståelse för vulgostil, var inte till någon hjälp. "Den där beige färgen vore väl fin". Ja, jo, fast inte så kul och inte så bra med tanke på hundens smutsiga tassar. "Den där klarröda är fin". Jo, fast lite huvudvärksframkallande på sikt och dubbelt så svårmatchad som den vinröda.
Åh, dessa lyxproblem. Jag tror det blir den vinröda ändå. Det handlar ändå bara om ett tyg, inget livsavgörande. Fast tapetserargubben sade att den kommer att hålla i 55 år och 2 månader, så lite noga får man kanske vara ändå... Åh, vem skall jag välja? Iceman eller Maverick?
Vi har fått med oss tygprover från tapetseraren, men det gjorde inte saken lättare. Vi har bläddrat fram och tillbaka och nu står valet mellan förnuft eller känsla. Grafitgrått (det är ju så lätt att matcha!!!) och budoarvinrött (det är ju så VI. Vulgo, vulgo, vulgo).
Mina kollegor, som inte har någon förståelse för vulgostil, var inte till någon hjälp. "Den där beige färgen vore väl fin". Ja, jo, fast inte så kul och inte så bra med tanke på hundens smutsiga tassar. "Den där klarröda är fin". Jo, fast lite huvudvärksframkallande på sikt och dubbelt så svårmatchad som den vinröda.
Åh, dessa lyxproblem. Jag tror det blir den vinröda ändå. Det handlar ändå bara om ett tyg, inget livsavgörande. Fast tapetserargubben sade att den kommer att hålla i 55 år och 2 månader, så lite noga får man kanske vara ändå... Åh, vem skall jag välja? Iceman eller Maverick?
Veckans urladdning
Jag är skitförbannad på två personer, var av en jag aldrig ens träffat.
Jag ingår i en community på nätet där det finns en snubbe som är grymt irriterande. Jag är visserligen inte ensm om att tycka att denne man är en smärta i nacken men på allt elände verkar det som att han riktat in sig på att hacka på just mig. Det spelar ingen roll vad jag skriver så är han där och petar. Idag skulle han "ta en paus" från communityn för att han inte tyckte att jag behandlade honom med respekt (dvs inte hade samma åsikt som han). En "paus" i hans värld är typ 3 timmar, eftersom han sprutar ur sig inlägg hela tiden. Man skulle kunna tro att han har spökskrivare. På sista tiden har jag börjat undra om han är nära härdsmälta. Han gläfser som en terrier för att sedan plötsligt bli "kränkt" och ta en "paus". Aummmm, mediterar, aummmm han finns knappt på riktigt, aummmm han är bara en seriefigur på nätet.
Det andra föremålet för mitt agg har jag på alldeles för nära håll. En brutta på jobbet som sprider sitt gift, baktalar mig inför cheferna och är allmänt arrogant. Varför lägger man tid på att motarbeta sina kollegor? Jag har aldrig fattat det. Även om hon nu tycker att jag är en idiot, varför låter hon mig inte bara vara? Om jag ogillar någon så undviker jag bara den personen i största möjliga mån. Varför finner hon nöje i att försöka sinka mig? Hennes arbetsliv kan ju näppeligen bli lättare av att hon sätter käppar i hjulen för mig.
Ta mig härifrån, linda in mig i rosa bomull och servera mig champagne! Jag behöver det!
Jag ingår i en community på nätet där det finns en snubbe som är grymt irriterande. Jag är visserligen inte ensm om att tycka att denne man är en smärta i nacken men på allt elände verkar det som att han riktat in sig på att hacka på just mig. Det spelar ingen roll vad jag skriver så är han där och petar. Idag skulle han "ta en paus" från communityn för att han inte tyckte att jag behandlade honom med respekt (dvs inte hade samma åsikt som han). En "paus" i hans värld är typ 3 timmar, eftersom han sprutar ur sig inlägg hela tiden. Man skulle kunna tro att han har spökskrivare. På sista tiden har jag börjat undra om han är nära härdsmälta. Han gläfser som en terrier för att sedan plötsligt bli "kränkt" och ta en "paus". Aummmm, mediterar, aummmm han finns knappt på riktigt, aummmm han är bara en seriefigur på nätet.
Det andra föremålet för mitt agg har jag på alldeles för nära håll. En brutta på jobbet som sprider sitt gift, baktalar mig inför cheferna och är allmänt arrogant. Varför lägger man tid på att motarbeta sina kollegor? Jag har aldrig fattat det. Även om hon nu tycker att jag är en idiot, varför låter hon mig inte bara vara? Om jag ogillar någon så undviker jag bara den personen i största möjliga mån. Varför finner hon nöje i att försöka sinka mig? Hennes arbetsliv kan ju näppeligen bli lättare av att hon sätter käppar i hjulen för mig.
Ta mig härifrån, linda in mig i rosa bomull och servera mig champagne! Jag behöver det!
Mjölkhållare
Idag har jag letat efter en mjölkhållare. Ni vet en så'n där fyrkantig sak med handtag på som man ställde mjölkpaketen i. En sådan fanns i varje respektabelt hem på 80-talet, så även i vårt. Nyttan av denna pryl kan diskuteras. Min styvfar påstår envist att den gör att man slipper skvmpet när paketet är helt nytt och man råkar klämma lite för hårt på paketets långsidor. Själv har jag aldrig riktigt haft det problemet. För svag i nyporna troligtvis.
Jag var ute efter en dylik pjäs för att jag tänkte börja äta frukost på jobbet och förvara ett paket filmjölk i kylskåpet på kontoret. Istället för att skriva "Gudruns" på paketet med spritpenna tänkte jag markera hållaren med mitt namn. Praktiskt!
Att dessa hållare inte längre är på modet har inte gått mig förbi, men döm om min förvåning när jag efter lite googlande inser att dessa endast säljs av norrländska hemslöjdsföreningar eller som handikapphjälpmedel.
Jag får hitta på en plan-B för att rädda min frukostfil helt enkelt. Enbart köpa yoghurt naturell, fullfett som ändå ingen vill ha. Problemet är att jag inte heller vill ha den.
Jag var ute efter en dylik pjäs för att jag tänkte börja äta frukost på jobbet och förvara ett paket filmjölk i kylskåpet på kontoret. Istället för att skriva "Gudruns" på paketet med spritpenna tänkte jag markera hållaren med mitt namn. Praktiskt!
Att dessa hållare inte längre är på modet har inte gått mig förbi, men döm om min förvåning när jag efter lite googlande inser att dessa endast säljs av norrländska hemslöjdsföreningar eller som handikapphjälpmedel.
Jag får hitta på en plan-B för att rädda min frukostfil helt enkelt. Enbart köpa yoghurt naturell, fullfett som ändå ingen vill ha. Problemet är att jag inte heller vill ha den.
Är jag en ja-sägare?
Min väninna Sissi har svarat på tidiningen Citys frågor kring ja-sägare. Jag vill inte vara sämre:
• Du jobbar över mer och mer.
Nej. jag tillhör inte dem som en vacker dag kommer att vakna upp och inse vad som verkligen betyder något. För dig som inte vet är det: din egen hälsa, dina nära och kära.
• Din pojkvän vill låna pengar av dig. Trots att du aldrig får tillbaka pengar du lånar ut, lånar du ut igen.
Nej. Jag ger min pojkvän rätt mycket pengar av den goda anledningen att han tjänar mycket mindre pengar. Han behöver inte låna av mig. Den dag han kommit ikapp är det slut med givmildheten.
• Din svärmor lägger sig i ditt liv mer och mer.
Nej, det har jag statt stopp för trots hennes idoga försök.
• Det är alltid du som är fyllechaufför när ni ska gå ut.
Nej, jag tog körkort för ett drygt år sedan och skaffade bil för ett halvår sedan, så det har liksom inte varit tillfälle. Jag betalar hellre taxi än håller mig nykter.
• När du går en kurs kommer alla till dig för att få hjälp.
Ja, jag brukar uppfattas som den som har koll. Jag bjuder på det.
• Du är telefonförsäljarnas drömkund, för du köper alltid nånting.
Nej, är med i Nix-registret. Däremot skänker jag till välgörande ändamål i tid och otid. Blödig.
• På föräldramöten blir du alltid vald till olika förtroendeuppdrag.
Har inga barn, men har ett dåligt track record. Jag hamnar förr eller senare i styrelser och kommitteer.
• På din lediga tid lyssnar du på dina vänners historier om trassliga relationer.
Ja, och det stör mig inte alls. Det skulle inte göra något om mina vänner lättade sina hjärtan för mig ännu oftare.
• Du är trött men vägrar att trappa ner på ditt tempo.
Nej, den läxan lärde jag mig för länge sedan och har sutat vara allt för alla.
• Din granne ska på semester och vill att du ska passa hunden. Du tackar ja trots att du är allergisk.
Nej, inte om jag var allergisk, däremot skulle jag kanske tagit hunden även om jag inte hade 100% lust. Man vet aldrig, jag kanske behöver hundvakt någon gång.
• Dina barn behöver sällan vänta till lördag för att få godis.
Nej, nej, nej. Barn skall definitivt inte få godis och läsk hur som helst. Överviktiga barn med diabetes är läskigt.
• Folk har sagt till dig att du är en mes.
Nej. Däremot har jag fått höra att jag borde bli mjukare i min framtoning...
• Du jobbar över mer och mer.
Nej. jag tillhör inte dem som en vacker dag kommer att vakna upp och inse vad som verkligen betyder något. För dig som inte vet är det: din egen hälsa, dina nära och kära.
• Din pojkvän vill låna pengar av dig. Trots att du aldrig får tillbaka pengar du lånar ut, lånar du ut igen.
Nej. Jag ger min pojkvän rätt mycket pengar av den goda anledningen att han tjänar mycket mindre pengar. Han behöver inte låna av mig. Den dag han kommit ikapp är det slut med givmildheten.
• Din svärmor lägger sig i ditt liv mer och mer.
Nej, det har jag statt stopp för trots hennes idoga försök.
• Det är alltid du som är fyllechaufför när ni ska gå ut.
Nej, jag tog körkort för ett drygt år sedan och skaffade bil för ett halvår sedan, så det har liksom inte varit tillfälle. Jag betalar hellre taxi än håller mig nykter.
• När du går en kurs kommer alla till dig för att få hjälp.
Ja, jag brukar uppfattas som den som har koll. Jag bjuder på det.
• Du är telefonförsäljarnas drömkund, för du köper alltid nånting.
Nej, är med i Nix-registret. Däremot skänker jag till välgörande ändamål i tid och otid. Blödig.
• På föräldramöten blir du alltid vald till olika förtroendeuppdrag.
Har inga barn, men har ett dåligt track record. Jag hamnar förr eller senare i styrelser och kommitteer.
• På din lediga tid lyssnar du på dina vänners historier om trassliga relationer.
Ja, och det stör mig inte alls. Det skulle inte göra något om mina vänner lättade sina hjärtan för mig ännu oftare.
• Du är trött men vägrar att trappa ner på ditt tempo.
Nej, den läxan lärde jag mig för länge sedan och har sutat vara allt för alla.
• Din granne ska på semester och vill att du ska passa hunden. Du tackar ja trots att du är allergisk.
Nej, inte om jag var allergisk, däremot skulle jag kanske tagit hunden även om jag inte hade 100% lust. Man vet aldrig, jag kanske behöver hundvakt någon gång.
• Dina barn behöver sällan vänta till lördag för att få godis.
Nej, nej, nej. Barn skall definitivt inte få godis och läsk hur som helst. Överviktiga barn med diabetes är läskigt.
• Folk har sagt till dig att du är en mes.
Nej. Däremot har jag fått höra att jag borde bli mjukare i min framtoning...
Pest eller kolera
Käkade sushi till lunch idag. Sushi måste innehålla knark. Första gångerna man äter sushi smakar det gammalt tran och rengöringsmedel. Efter typ tredje gången är man fast och MÅSTE ha sushi med jämna mellanrum.
En dam som stod efter mig beställde en liten sushi. Vem f-n blir mätt på en LITEN sushi? De som beställer det måste göra det bara för syns skull. De skickar säkert ut en löpare senare för att köpa en till, i smyg.
På sushistället erbjöd de tidningar att läsa. Toppen tyckte jag som skulle äta ensam, tills jag fick se vilka tidningar som fanns; Amelia eller Tara. Vilken jäkla mög! Krystad girl power i glättig förpackning. "Livet börjar efter 50" och andra floskler. Jag tog en Amelia i brist på annat. Bläddrade igenom frisyrspecial, karriärspecial och snabba middagsrecept. Vid rubriken "Köp Deepak Chopras yogamatta" kroknade jag. Att stirra in i en vit betongvägg resten av luchen framstod som ett vettigare alternativ.
Tito - kom tillbaka! Allt är förlåtet!
Jag har tidigare berättat om min elake men ack så skicklige frisör. När jag ringde honom här om veckan var han på semester. Han hade vidarekopplat salongens telefon till sin mobil. Om man gör så skulle man kunna tro att man är beredd på att få jobbsamtal, men icke. När han hörde mig i luren verkade han helt oförstående och frågade "Är det Katarina?" med luddig röst. Jag förklarade vem jag var och mitt ärende. Han verkade fortfarande inte helt med på banan, men svarade till slut att han var på semsester och att jag fick ringa en annan gång. En annan gång... Ja, det kan ju vara när som helst det. Till slut fick jag ur honom att han skulle vara tillbaka vecka 41. Jag tycker även i vanliga fall att det är jobbigt att ringa till min frisör. Han låter alltid snäsig och oengagerad, men när Henrik Johnsson kommer in, då är det andra tongångar. Det är skillnad på folk och folk.
Jag bestämde mig för att pröva något nytt. Nu fick det vara slut på lojaliteten sedan 1998. Sagt och gjort. Idag stegade jag in på Hair & Face Stockholm och frågade om någon hade tid att klippa mig. Det gick så bra så och den lilla rockersflickan som klippte mig gjorde vad hon kunde. Det var vl inget fel på klippningen, men inget rätt heller. Var var Ebba Lindsö som på väg mellan två möten brukar dyka in och få luggen klippt? Var var assistenten med ormskinnsskärpet och fickorna fulla av kondomer? Var var killen med den feta mopsen och den bedagade nagelskulptrisen? Visst, jag slapp få hårbotten knådad som om den var degen till ett finskt rågbröd. Jag slapp bli bortglömd med frätande färg i håret. Jag slapp t.o.m. bli bränd i hårbotten av hårtorken, men jag fick heller inte uppleva den där särskilda känslan av att gå ut från salongen och känna sig som Cindy Crawford i sin glans dagar. Huvuden vänds, blickar möts och för en kort stund är jag glamour förkroppsligad.
Min ex-kollega Gerd hade rätt; You get what you pay for. För 190 kr får man ingen glamour på köpet.
Jag bestämde mig för att pröva något nytt. Nu fick det vara slut på lojaliteten sedan 1998. Sagt och gjort. Idag stegade jag in på Hair & Face Stockholm och frågade om någon hade tid att klippa mig. Det gick så bra så och den lilla rockersflickan som klippte mig gjorde vad hon kunde. Det var vl inget fel på klippningen, men inget rätt heller. Var var Ebba Lindsö som på väg mellan två möten brukar dyka in och få luggen klippt? Var var assistenten med ormskinnsskärpet och fickorna fulla av kondomer? Var var killen med den feta mopsen och den bedagade nagelskulptrisen? Visst, jag slapp få hårbotten knådad som om den var degen till ett finskt rågbröd. Jag slapp bli bortglömd med frätande färg i håret. Jag slapp t.o.m. bli bränd i hårbotten av hårtorken, men jag fick heller inte uppleva den där särskilda känslan av att gå ut från salongen och känna sig som Cindy Crawford i sin glans dagar. Huvuden vänds, blickar möts och för en kort stund är jag glamour förkroppsligad.
Min ex-kollega Gerd hade rätt; You get what you pay for. För 190 kr får man ingen glamour på köpet.
Expediter, igen
Jag har bytt jobbkvarter och det leder till upptäckten av nya butiker. I de nya butikerna kan man också notera olika expeditbeteenden, beroende på stadsdel.
Jag har tidigare erkänt min expeditskräck här i bloggen. Jag har inte bara skräck för att ta kontakt med expediterna, utan även skräck för att de skall tala med mig. De gör ju detta i största välmening för att hjälpa mig och för att öka sin egen provision så klart. När jag blir påhoppad av en expedit får jag genast impulsen att gå ut ur affären omedelbart. Dåliga dagar leder detta till att jag kommer hem tomhänt, fast jag egentligen behövde inhandla en särskild vara. Allra värst är mitt lokala Järnia. Jag älskar att gå på Järnia och bara flanera, men när jag ser deras galna, isländska expedit i ögonvrån lägger jag benen på ryggen direkt. Han är jättepåstridig, accepterar inte att man bara är där för att titta och pratar obegripligt. Till slut säger man att man behöver en låda dyckert, bara för att bli av med honom. En plåga för en Järniafetischist som jag.
I mitt nya jobbkvarter tycks det finnas en stark trend att hoppa på kunderna i butiken. Förra veckan var jag inne i en smyckebutik med fantastiska smycken à la Pilgrim fast halva priset. När jag går där i godan ro och dreglar kommer expedittanten fram till mig och skall börja dirigera mig. "Det här halsbandet är väldigt fint". Hon höll upp något som i det närmaste liknade en vapensköld med psykedeliska mönster. "Eh, ja jo, jättefint men inte riktigt min stil kanske", svarade jag undflyende och rörde mig mot en annan hylla. En minut senare var hon där igen "De här hårspännena är så bra. Perfekta om man har så'nt hår som du". "Ja jo, jag använder inte så mycket hårspännen" osv. Jag motstod min impuls att springa ut genom dörren och köpte faktiskt ett helt set med örhängen, armband och halsband. Dock inte något av de ruskigt fula smycken expedittanten föreslagit. Jag fick alltihop prydligt nedstoppat i en jätteglamourös påse, som gjorde mig nästan likan glad som smyckena.
Igår köpte jag nya stövlar. Har letat som en tok efter bruna stövlar. Mina vador verkar vara ca 1 cm för stora i omkrets för den genomsnittliga stöveln, så när jag är på stöveljakt är det storleken som har betydelse, inget annat. I skoaffären blev jag så klart attackerad av en expeditbrutta som började visa stövlar av hjärtans lust. Kort före hennes attack hade jag hittat ett par stövlar som jag faktiskt kunde dra igen dragkedjan på. Jag kände mig som Askungen och beundrade miraklet som skett. Expeditbruttan talade för döva öron om dekorativa stövelskaft och italienskt skinn. Jag köpte så klart stövlarna. Inte kunde jag avstå från dem pga en babblande expeditbrutta. I kassan fortsatte hon tala om vikten av att använda skokräm bla bla.
Om jag skall fortsätta shoppa i de här kvarteren verkar det som att det bara är att bita ihop.
Jag har tidigare erkänt min expeditskräck här i bloggen. Jag har inte bara skräck för att ta kontakt med expediterna, utan även skräck för att de skall tala med mig. De gör ju detta i största välmening för att hjälpa mig och för att öka sin egen provision så klart. När jag blir påhoppad av en expedit får jag genast impulsen att gå ut ur affären omedelbart. Dåliga dagar leder detta till att jag kommer hem tomhänt, fast jag egentligen behövde inhandla en särskild vara. Allra värst är mitt lokala Järnia. Jag älskar att gå på Järnia och bara flanera, men när jag ser deras galna, isländska expedit i ögonvrån lägger jag benen på ryggen direkt. Han är jättepåstridig, accepterar inte att man bara är där för att titta och pratar obegripligt. Till slut säger man att man behöver en låda dyckert, bara för att bli av med honom. En plåga för en Järniafetischist som jag.
I mitt nya jobbkvarter tycks det finnas en stark trend att hoppa på kunderna i butiken. Förra veckan var jag inne i en smyckebutik med fantastiska smycken à la Pilgrim fast halva priset. När jag går där i godan ro och dreglar kommer expedittanten fram till mig och skall börja dirigera mig. "Det här halsbandet är väldigt fint". Hon höll upp något som i det närmaste liknade en vapensköld med psykedeliska mönster. "Eh, ja jo, jättefint men inte riktigt min stil kanske", svarade jag undflyende och rörde mig mot en annan hylla. En minut senare var hon där igen "De här hårspännena är så bra. Perfekta om man har så'nt hår som du". "Ja jo, jag använder inte så mycket hårspännen" osv. Jag motstod min impuls att springa ut genom dörren och köpte faktiskt ett helt set med örhängen, armband och halsband. Dock inte något av de ruskigt fula smycken expedittanten föreslagit. Jag fick alltihop prydligt nedstoppat i en jätteglamourös påse, som gjorde mig nästan likan glad som smyckena.
Igår köpte jag nya stövlar. Har letat som en tok efter bruna stövlar. Mina vador verkar vara ca 1 cm för stora i omkrets för den genomsnittliga stöveln, så när jag är på stöveljakt är det storleken som har betydelse, inget annat. I skoaffären blev jag så klart attackerad av en expeditbrutta som började visa stövlar av hjärtans lust. Kort före hennes attack hade jag hittat ett par stövlar som jag faktiskt kunde dra igen dragkedjan på. Jag kände mig som Askungen och beundrade miraklet som skett. Expeditbruttan talade för döva öron om dekorativa stövelskaft och italienskt skinn. Jag köpte så klart stövlarna. Inte kunde jag avstå från dem pga en babblande expeditbrutta. I kassan fortsatte hon tala om vikten av att använda skokräm bla bla.
Om jag skall fortsätta shoppa i de här kvarteren verkar det som att det bara är att bita ihop.
Dagens tanter, nu igen!
Nu har det hänt igen. Dam 60+ tycker att det är korrekt beteende att armbåga kvinna 34+ på tunnelbanan. När kvinna 34+ puttar kvinna 60+ får kvinna 34+ utskällning av dam 60+ för putten, men armbågning av kvinna 34+ är tydligen OK. Surkärringar, jag hatar er!
Förresten vill jag be den person som lämnat diarré på uppfarten utanför vårt hus att träda fram. Det är icke OK att skita på grusgångar bara för att man torkar sig ordentligt, särskilt inte när man lämnar kvar pappret.
Förresten vill jag be den person som lämnat diarré på uppfarten utanför vårt hus att träda fram. Det är icke OK att skita på grusgångar bara för att man torkar sig ordentligt, särskilt inte när man lämnar kvar pappret.
Avstjälpningsplats för f.d. elevrådsordförande?
Jag börjar undra om vår bostadsrättsförening till 80% består av gamla avdankade elevrådsordförande. Igår stod jag och sambon i tvättstugan och hängde tvätt. Då kom husets häxa, Gun, och stack in huvudet. "Jasså det är NI som tvättar!" ropade hon i anklagande tonfall. "Eh, ja?" svarade jag. "Ni har inte skrivit upp er!" sade hon lika anklagande. Jag gick ut och kollade. Jag hade i hastigheten skrivt på onsdag förra veckan, men när jag tittade på samma pass den här veckan, så var det tomt. "Ingen annan har ju skrivit upp sig, så det är väl ingen skada skedd?" sade jag. Passet slutade Kl 19.00 och detta var kl 18.55, så gjort var liksom gjort. "Man måste skriva upp sig, utifall det händer något" sade Gun då, fortfarande med strängt tonfall och med blicken stint fäst i mina ögon. Jag orkade inte ens rota i vad det var hon syftade på. Det handlade knappast om att kontakata oss om något tråkigt hänt med vår tvätt, utan snarare om att veta vem man skall skvallra om i trapphuset sedan; "Anderssons, de städar aldrig efter sig i tvättstugan. När jag öppnade tvättmedelsfacket var det FULLT av gamla pulverrester". Gun frågade surt om vi städat. Jag tyckte inte det var någon idé att mörka, så jag sade som det var, att vi inte hunnit det än. Då sade hon att hon skulle komma tillbaka senare. Tanten kunde alltså inte lägga i sin tvätt i tvättmaskinen om vi inte hade städat tvättstugan.
Vår förening är nedlusad med dessa männisor som inte har nå't bättre för sig än att sätta upp lappar som "Nu har någon slängt en blomkruka i sopnedkastet IGEN!", "Stäng porten ordentligt, tänk på inbrottsrisken" eller "Elda inte i öppna spisen efter kl 22.00". Vi är suktade att sätta upp en lapp som lyder "För allas trevnad, sluta sätt upp lappar i trappuppgången. Det är mycket störande för grannarna". Det vore kul, men det går tyvärr inte. I vårt hus ser Storebror allt. De skulle veta att det var vi. De ser och hör allt, de avdankade från elevrådet...
Vår förening är nedlusad med dessa männisor som inte har nå't bättre för sig än att sätta upp lappar som "Nu har någon slängt en blomkruka i sopnedkastet IGEN!", "Stäng porten ordentligt, tänk på inbrottsrisken" eller "Elda inte i öppna spisen efter kl 22.00". Vi är suktade att sätta upp en lapp som lyder "För allas trevnad, sluta sätt upp lappar i trappuppgången. Det är mycket störande för grannarna". Det vore kul, men det går tyvärr inte. I vårt hus ser Storebror allt. De skulle veta att det var vi. De ser och hör allt, de avdankade från elevrådet...
Sängsafari
Jag och sambon håller på att göra sovrummet till ett safarirum. Här är vår nya tapet.
Alla väljer vitt och ek i inredningen. FEGISAR, säger jag. Det kan väl vilken idiot som helst inreda i vitt och ek. Det är först när man blandar färger och mönster som det blir en utmaning. Folk verkar heller inte fatta att det går att vara ironisk med inredning. Vi funderar på att ha en så'n där vulgär fläktlampa i safarirummet. Snyggt är det ju inte precis, även om jag en gång för mycket länge sedan hade en pojkvän som på fullt allvar hade en så'n i sovrummet.
Sambon har också lyckats få tag på ett noshörningshuvud i plysch som kommer att hänga som en stolt trofé på väggen. Har försökt hitta riktiga jattroféer, men jag tror att svenska importlagar sätter stopp. Däremot blir det ev. en kohud med zebratryck på sikt.
Alla väljer vitt och ek i inredningen. FEGISAR, säger jag. Det kan väl vilken idiot som helst inreda i vitt och ek. Det är först när man blandar färger och mönster som det blir en utmaning. Folk verkar heller inte fatta att det går att vara ironisk med inredning. Vi funderar på att ha en så'n där vulgär fläktlampa i safarirummet. Snyggt är det ju inte precis, även om jag en gång för mycket länge sedan hade en pojkvän som på fullt allvar hade en så'n i sovrummet.
Sambon har också lyckats få tag på ett noshörningshuvud i plysch som kommer att hänga som en stolt trofé på väggen. Har försökt hitta riktiga jattroféer, men jag tror att svenska importlagar sätter stopp. Däremot blir det ev. en kohud med zebratryck på sikt.
En röst i natten
Kl. 05.00 väcktes jag och sambon av en röst som skrek: "Hallååååå! Hallååååå!". Det var vår granne, en gammal kvinna som är rullstolsbunden som ropade förtvivlat. Vi spratt upp och satte på oss några klädpaltor. Tänk om hon var skadad och låg hjälplös på golvet. Jag ringde på dörren och ropade sedan in genom brevinkastet. Damen på andra sidan svarade: "Jag kommer inte ut!" Jag förstod direkt att det hela inte handlade om att hon inte kunde komma ut. Vad skulle hon ut och göra kl. 05.00? Hon hade panikångest. Om hon brutit lårbenshalsen hade vi ju kunnat ringa ambulans. Riva upp himel och jord. Alla hade förstått. Nu var det hennes själ som var skadad. Rådvill försökte jag prata med henne. "Vi har inga nycklar till din lägenhet". Hon ropade "Jamen skaffa det då!" Ja, det hade jag ju så gärna gjort, om jag vetat hur. "Hemtjänsten kommer väl sedan" försökte jag. "När då?" frågade kvinnan. Inte visst jag det. Jag försökte få henne att öppna själv inifrån. Hon sade bara uppgivet "Det går inte. Jag kan inte. Jag kan ingenting längre. Allt är ju borta." Jag förstod kvinnans desperation. Det fanns inte mycket kvar för henne. Hennes man har vi inte sett på månader. Kanske är han död, kanske ligger han på något vårdhem. En annan granne dök upp efter en liten stund och fick kvinnan att trycka på sin larmknapp. 45 minuter senare var jourpersonalen där och vi försökte somna igen. Svårt. Jag kom plötsligt på att kvinnan suttit fullt påklädd i sin rullstol där inne. Hade ingen kommit och lagt henne på kvällen? Hade hon suttit i sin stol hela natten? Påklädd och sannolikt med blöt blöja.
100 punkter om mig
Nu är det dags för nästa blogtrend. Jag är inte sen att haka på.
- Flyttade fem gånger mellan 0-8 års ålder.
- Har fem styvsyskon och en biologisk bror.
- Älskar att gå runt i affärer med kontorsmatriel och fingra på allt.
- Är så matintresserad att det gränsar till fixering.
- Gillar värdelöst vetande och är ruskigt allmänbildat.
- Anser att de flesta av mina förhållanden varat alldeles för länge.
- Vill att mitt nuvarande förhållande aldrig skall ta slut å andra sidan…
- Chattar nästan varje dag med min väninna Sissi. Vi är som natt och dag i mångt och mycket, men gillar varandra som f-n ändå.
- Mitt livsmål är att vara nöjd med nuet.
- Jag har, peppar, peppar, aldrig varit allvarligt sjuk, opererats eller brutit något ben.
- Jag har bott utomlands ett år vardera i Kanada resp. Frankrike.
- Jag har varit sångerska i ett coverband och gjort en turné i svenska fjällen.
- På en restaurang i Nicaragua har jag ätit orm, ödla, armadillo och sköldpaddsägg.
- När jag var barn älskade jag och min kompis att tjuvtitta in genom folks fönster på kvällarna.
- I gymnasiet var jag fullständigt fixerad vid en och samma kille i två år. Det var inte på något sätt besvarat. Förlåt Henrik, det var inte meningen att besvära dig.
- Jag tycker i grunden inte om mobiltelefoner och anser att de allra flesta inte har något som helst behov av sådana, utan bara använder dem för att slippa planera sin dag ”Vi bestämmer det sedan. Jag ringer dig”.
- Fattar inte lockelsen med kinkysex. Skulle börja garva…
- En kille jag var tillsammans med ville ha telefonsex. Jag började garva…
- Gillar inte att gå på spa. Snacka om slöseri med tid och pengar!
- Skäms fortfarande över att jag i mellanstadiet ringde hem till en före detta kompis (jo lite dum hade hon varit mot mig, men inte så väldigt…) och skrek att jag hatade henne och hennes morsa. (Oh, jag rodnar fortfarande. Förlåt Charlotta).
- Jag och min mamma har jättelika röster och blir ofta förväxlade i telefonen.
- När jag bodde i Kanada fick jag otroligt mycket acne och såg ut som en pizza i ansiktet. Som tur är blev det inga ärr.
- Jag älskar att lyssna på P3.
- Sveriges roligaste komiker är enligt mig Johan Glans.
- Jag har en ovana att snurra håret mellan fingrarna när jag tänker.
- Jag tog körkort när jag var 33 år gammal.
- Skulle kunna äta hur mycket glass som helst.
- Anser att det italienska köket är det mest framstående av alla kök jag prövat.
- Har förolämpat Loa Falkmans brorson genom att, ovetandes om släktskapet, säga att jag aaaaavskyr Loa. (Rodnar igen, fy, förlåt Niclas).
- Min första kärlek är kompositör numera.
- Törs inte göra Mensas IQ-test. Vill gärna tro att jag är smart…
- Jag bestämmer mig för att radikalt byta yrke minst en gång i halvåret, men skrider inte till verket.
- Bär alltid tre ringar som representerar tre mycket viktiga kvinnor i mitt liv.
- Tänker alltid en kort stund på döden precis när biosalongen blir mörk.
- Jag har en återkommande dröm om att jag är i skolan, är försenad men har ett helt obegripligt schema i min hand. När jag öppnar klassrumsdörrarna skrattar de andra eleverna åt mig.
- En gång om året tror jag att jag skall tatuera mig, men ändrar mig när jag ser tjejer med misslyckade tatueringar.
- Jag läser alltid minst tre böcker parallellt.
- Läser inte deckare.
- Läser gärna historiska romaner.
- Är väldigt händig och klarar det mesta från att brodera till att lägga golv.
- Tycker bara att sommar är kul om man är vid havet.
- Skulle aldrig bosätta mig i skogen.
- Tycker inte om att prova kläder.
- Har inga särskilda fobier, men är jätterädd för att dö.
- Är övertygad om att de som tycker att en Harley Davidson låter ”vackert” antingen är gravt hörselskadade eller mentalt störda.
- Älskar Dragon’s den på tv-8.
- Tycker att sport är ren underhållning och fattar inget av den hjältestatus idrottsstjärnor har.
- Riktiga hjältar är t.ex. Läkare utan gränser.
- Har aldrig fattat varför tjejer går två och två på toa. Vill inte att någon tittar på när jag är där…
- Har gått på stand up-kurs tillsammans med Rachel Mohlins kille. Rachel kom inte på uppspelet L
- Får sura uppstötningar när någon står och rapar floskler på arbetsmöten.
- Köper alla böcker jag ser om ornamentik. Som tur är finns det inte så många…
- Tycker att Pierce Brosnan är bästa Bond.
- Sean Connery har aldrig spelat någon annan än sig själv på film och är gubbig.
- Ville vara Pippi Långstrump när jag var liten.
- Har aldrig fattat poängen med kvinnliga nätverk, om männen har makten är det väl dem jag skall umgås med…
- Har jättestarka naglar som håller för det mesta.
- Tycker att Brad Pitt tappade sin sexappeal när han gängade sig med Angelina Jolie. Vet inte varför riktigt, men det skedde på stuberten liksom.
- Mitt första sommarjobb var inom hemtjänsten.
- Jag kan hjula och stå på händer mot en vägg.
- Tycker om att gå runt på Clas Ohlson, de har allt.
- Tycker att de värsta skitsnackarna som finns är de som säger att de önskar att folk kunde vara sådär spontana som barn. Det vill de INTE!
- Jag får spel på män 55+ som är dumma i huvudet, och som använder ”Jag är äldre än du” som argument för att de har rätt.
- Jag lagar världens godaste köttfärssås.
- Jag är inte musikalisk allätare, utan lyssnar mest på gammal synth, soul och engelsk pop.
- Har sjungit i kör större delen av mitt vuxna liv och sjunger hellre klassiskt än lyssnar på klassiskt.
- Är alltid på väg att börja gråta när vi sjunger sista versen på ”En vänlig grönska”.
- Min favvosite är http://www.tjuvlyssnat.se/
- Tycker att Michael Palin är världens charmigaste man.
- Drar mig för att ringa min frisör för att han är så elak.
- Uppträdde alltid på roliga timmen i skolan och plågade mina klasskamrater med den ena Freestylelåten efter den andra.
- Skäms över att jag var galen i Christer Sandelin när jag gick i mellanstadiet.
- Jag har inga egentliga barndomskamrater (Sissi är veteranen).
- Förstår inte poängen med golf. Vill jag ta en långpromenad går jag ut med hunden.
- Anser att de som säger att golf är så kul för att man ”tävlar mot sig själv” snackar skit. Alla jämför sig och första frågan är alltid ”Vad har du i handikapp?”.
- Har aldrig utövat en idrott på regelbunden basis, men hade femma i gympa i slutbetyg.
- Är övertygad om att sushi innehåller knark. Först är det äckligt, sedan blir man beroende.
- Jag skulle vilja göra rösten till en tecknad figur på film.
- Jag lider av ”restless legs”.
- Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag starta mitt eget teaterkompani.
- Jag tycker inte om att gå i myskläder.
- Jogging är en vedervärdig motionsform.
- Yoga är underbart.
- Tycker att Ruby Wax är en urbra intervjuare.
- Avundas människor som gör saker som jag bara drömmer om, t.ex. bor på en segelbåt i Medelhavet och jobbar på distans med hjälp av dator och Internet.
- Älskar South Park och Team America (World Police).
- Vår hund är döpt efter Eric Cartman i South Park.
- Avskyr när jag måste söka läkarvård. Att bara få komma innanför tröskeln på ett sjukhus är f-n ett uppdrag för Tom Cruise.
- Om jag var kändis skulle jag lura i journalisterna en massa skit. Hoppas det är det som Tompa C gör…
- Jag gillar att fira saker och ting och fattar inte folk som åker bort på sina jämna födelsedagar eller som gifter sig utan att deras nära och kära är där.
- Jag skulle aldrig välja att ha en fågel som husdjur.
- Jag blir rädd när jag kommer hem till folk som har ”Sköna hem”-inredningar. Det ser ut som att ingen bor där.
- Mauro Scocco var min stora musikidol i tonåren. ”28 grader i skuggan” är fortfarande ett av mina favvoalbum.
- Har dåligt tålamod med sjåpiga människor.
- Har en mystisk faiblesse för Ed Norton
- Älskar nektariner, men har inte kunnat äta sådana på tio år pga allergi.
- Tycker att Tova Novotny är så söt att jag skulle vilja krama henne.
- Avger aldrig nyårslöften, då erfarenheten säger att jag inte håller dem…
- Tycker att snällhet är en underskattad egenskap.
- Just nu önskar jag mest av allt att jag hade semester.
Ärlig jobbansökan
Inspirerad av min väninna Sissi vill jag så klart inte vara sämre än hon och skriva ner hur en ärlig jobbansökan från mig skulle se ut.
Jag är klyftig och kan lära mig det allra mesta. Däremot är jag lat av naturen och är absolut beroende av deadlines för att få saker gjorda. Jag gör mina arbetsuppgifter i tid, men alltid på målsnöret. Jag blir snabbt uttråkad och hatar, absolut HATAR administration. Jag är en generalist av stora mått och gillar inte detaljer. Jag överlämnar gärna till andra människor som pottränats på fel sätt att sätta in saker i excelark och liknande. Jag är en kreativ problemlösare som har förmåga att se saker från andra hållet. Har svårt att acceptera motiveringen "Så har vi alltid gjort" när jag vill ändra något.
Jag är duktig på att få andra att arbeta men avskyr att bli ledd av någon jag anser vara inkompetent. Jag är allergisk mot floskler och affärsplaner utan substans. "Vi skall bli Sveriges bästa" är fullständigt innehållslöst. En vettig affärsidé är t.ex. H&Ms "Mode till lägsta pris". Jag är ingen säljartyp och kan inte ljuga eller försköna inför kunderna. Jag har dåligt tålamod med kunder som skäller ut mig det första de gör, utan att ens veta vem jag är. Jag blir förolämpad och arg om någon försöker lura mig eller underskattar min förmåga. Jag tror på konstruktiv kritik och blir vansinnig i miljöer där ingen någonsin säger som det är.
Jag jobbar gärna, men inte övertid om det inte är nödvändigt. Ett företag som har övertid inbyggt i sitt system är sjukt och bör anställa mer personal eller omstrukturera arbetet. Mitt liv har många fler beståndsdelar än arbetslivet.
Jag är oftast glad på jobbet och får andra att skratta, däremot får jag utslag av fjantiga policys om att "Vi skall prata till och inte om varandra" etc. På en arbetsplats med gott ledarskap behövs inte så'na förhållningsregler. Där tar ledarna tag i en grupp där det förekommer problem och skitsnack, och jo, ledarna känner visst till hur gruppen mår om de bara bryr sig tillräckligt för att ta en fika med personalen 1 gg per vecka.
Drömmer om att bli Kakel-Gudrun, men eftersom jag inte har råd att sadla om, så får det även fortsatt bli Kontors-Gudrun.
Hm, jag skulle nog anställa mig. Skrev jag förresten någonstans att jag har gott självförtroende? ;-)
Jag är klyftig och kan lära mig det allra mesta. Däremot är jag lat av naturen och är absolut beroende av deadlines för att få saker gjorda. Jag gör mina arbetsuppgifter i tid, men alltid på målsnöret. Jag blir snabbt uttråkad och hatar, absolut HATAR administration. Jag är en generalist av stora mått och gillar inte detaljer. Jag överlämnar gärna till andra människor som pottränats på fel sätt att sätta in saker i excelark och liknande. Jag är en kreativ problemlösare som har förmåga att se saker från andra hållet. Har svårt att acceptera motiveringen "Så har vi alltid gjort" när jag vill ändra något.
Jag är duktig på att få andra att arbeta men avskyr att bli ledd av någon jag anser vara inkompetent. Jag är allergisk mot floskler och affärsplaner utan substans. "Vi skall bli Sveriges bästa" är fullständigt innehållslöst. En vettig affärsidé är t.ex. H&Ms "Mode till lägsta pris". Jag är ingen säljartyp och kan inte ljuga eller försköna inför kunderna. Jag har dåligt tålamod med kunder som skäller ut mig det första de gör, utan att ens veta vem jag är. Jag blir förolämpad och arg om någon försöker lura mig eller underskattar min förmåga. Jag tror på konstruktiv kritik och blir vansinnig i miljöer där ingen någonsin säger som det är.
Jag jobbar gärna, men inte övertid om det inte är nödvändigt. Ett företag som har övertid inbyggt i sitt system är sjukt och bör anställa mer personal eller omstrukturera arbetet. Mitt liv har många fler beståndsdelar än arbetslivet.
Jag är oftast glad på jobbet och får andra att skratta, däremot får jag utslag av fjantiga policys om att "Vi skall prata till och inte om varandra" etc. På en arbetsplats med gott ledarskap behövs inte så'na förhållningsregler. Där tar ledarna tag i en grupp där det förekommer problem och skitsnack, och jo, ledarna känner visst till hur gruppen mår om de bara bryr sig tillräckligt för att ta en fika med personalen 1 gg per vecka.
Drömmer om att bli Kakel-Gudrun, men eftersom jag inte har råd att sadla om, så får det även fortsatt bli Kontors-Gudrun.
Hm, jag skulle nog anställa mig. Skrev jag förresten någonstans att jag har gott självförtroende? ;-)
