gudrun

Jag har tidigare berättat om min elake men ack så skicklige frisör. När jag ringde honom här om veckan var han på semester. Han hade vidarekopplat salongens telefon till sin mobil. Om man gör så skulle man kunna tro att man är beredd på att få jobbsamtal, men icke. När han hörde mig i luren verkade han helt oförstående och frågade "Är det Katarina?" med luddig röst. Jag förklarade vem jag var och mitt ärende. Han verkade fortfarande inte helt med på banan, men svarade till slut att han var på semsester och att jag fick ringa en annan gång. En annan gång... Ja, det kan ju vara när som helst det. Till slut fick jag ur honom att han skulle vara tillbaka vecka 41. Jag tycker även i vanliga fall att det är jobbigt att ringa till min frisör. Han låter alltid snäsig och oengagerad, men när Henrik Johnsson kommer in, då är det andra tongångar. Det är skillnad på folk och folk.

Jag bestämde mig för att pröva något nytt. Nu fick det vara slut på lojaliteten sedan 1998. Sagt och gjort. Idag stegade jag in på Hair & Face Stockholm och frågade om någon hade tid att klippa mig. Det gick så bra så och den lilla rockersflickan som klippte mig gjorde vad hon kunde. Det var vl inget fel på klippningen, men inget rätt heller. Var var Ebba Lindsö som på väg mellan två möten brukar dyka in och få luggen klippt? Var var assistenten med ormskinnsskärpet och fickorna fulla av kondomer? Var var killen med den feta mopsen och den bedagade nagelskulptrisen? Visst, jag slapp få hårbotten knådad som om den var degen till ett finskt rågbröd. Jag slapp bli bortglömd med frätande färg i håret. Jag slapp t.o.m. bli bränd i hårbotten av hårtorken, men jag fick heller inte uppleva den där särskilda känslan av att gå ut från salongen och känna sig som Cindy Crawford i sin glans dagar. Huvuden vänds, blickar möts och för en kort stund är jag glamour förkroppsligad.

Min ex-kollega Gerd hade rätt; You get what you pay for. För 190 kr får man ingen glamour på köpet.