gudrun

Fortsatt i min serie självrannsakelser som jag ägnar mig åt för att hitta stand up-material, har jag kommit på att jag har skräck för att fråga om saker i affären. Jag går hellre runt bland hyllorna som en höna på speed än frågar personalen. Ibland tar det vääääldigt lång tid.

Jag har verkligen försökt förstå vad detta beror på. Jag menar, jag har ju ingen verklig händelse att luta mig mot. Det har aldrig hänt att jag har frågat "Var finns olivoljan" och expediten hånskrattat, tillkallat alla sina kollegor som också hånskrattat, tagit fram videokameran, filmat min fråga igen och cirkulerat filmen på nätet.

Omgivningen fascineras när de hör om denna min svaghet. "Du som är så framåt och öppen". Jo annars, men inte i affären.

Det enda som är värre är att ställa frågor per telefon, vilket är ännu konstigare. Då behöver man ju inte ens konfronteras med den man pratar med. Värst är öppningsfrasen. När jag ringer nummerupplysningen är de föga intresserade av vad jag heter, ändå hör det till artighet att presentera sig. Dilemma. Oftast struntar jag i att presentera mig, om det inte har någon betydelse vem jag är. Har lekt med tanken att låna någon annans namn, men det verkar ju fånigt. En gång när jag lämnade in en film för framkallning när jag bodde i Frankrike så lånade jag en kompis namn. Jag var så trött på att bokstavera mitt. Sally Cook fungerar inte i Frankrike kan jag säga. Fick bokstavera ändå. Frogs!