gudrun

Åh, det finns så mycket att säga om kinkiga människor!
Folk med övrdriven bacillskräck är väldigt irriterande. Jag har kommit på varför jag inte har bacillskräck; jag har för dålig fantasi. Jag kan inte ens drömma ihop de här bacillscenarerna som faller sig fullständigt naturliga för hygienfantasterna.

Det här exet jag pratade om igår, som hatar Dajm, fast inte i glass, han hade så klart bacillskräck. Han tog aldrig smågodis ur de undre lådorna i affären för "där har småbarn stått och rotat med bara händerna". Jag ogillar småbarn starkt och brukar ha järnkoll när det är elaka dvärgar på G, men jag har faktiskt ALDRIG sett barn stå och rota ohemmat i smågodiset.

Några kompisar hade en lång utläggning om att man inte kunde ta i spolknappen på offentliga toaletter, för folk har ju inte tvättat händerna innan de använder spolknappen. Jamen, det är väl bara att man själv tvättar händerna EFTER att man spolat. Man behöver inte precis slicka på händerna just då, eller?

När jag och några vänner hyrt en fjällstuga så vägrade en av tjejerna använda den befintliga Wettex-trasan för att "de som hyrt här innan oss har säkert använt den i badrummet". Här vill jag gärna tillämpa "det man inte vet har man inte ont av"-principen.

Om man verkligen vill dra de här fantasierna till sin spets får man nog bosätta sig i Ericssons kliniskt rena microchiptillverkning eller nå't. Jag menar nå'n på Arla kan ju ha ollat insidan av alla mjölkförpackningar, eller så kan din kollega ha smort in ditt tangentbord med influensasmittad saliv. Vem vet?

Jag har märkt att jag har väldigt svårt för kinkiga människor. Folk som är petiga i maten t.ex. går mig på nerverna. Hade ett ex som var j-ligt irriterande, för han ändrade sig helt plötsligt dessutom. Han annonserade att det äckligaste han visste var Dajm. Helt OK, mer Dajm till mig. En vacker dag kommer han knallandes med en McFlurry med Dajm! Jag frågade så klart hur detta kom sig. Jo, Dajm i glass gick tydligen bra, men att äta en HEL Dajm var det äckligaste som fanns. Logiken var ju solklar! Oliver var också oätliga i hans värld. Mitt bästa ögonblick var nar jag gjort ris med hackade oliver i och han åt av hjärtans lust tills det var nästan slut på tallriken. Då stannar han upp och säger långsamt: "Det är oliver i det här va?". Gött, gött! Barnsligt, jag vet, men det är så j-la roligt att lura de där kinkpellarna.

Umgicks ett tag med ett gäng tjejer som hade konstiga matfobier också. Flera av dem kunde inte äta varmkorv. Inte för att korv är gjort av slakteriavfall, utan för att de ser ut som snoppar! Jomen! Om man däremot skar av ändarna och snopplikheten försvann, då gick det bra. Jag kan inflika att vi var närmare 30 år än 5 år vid den här tiden. Samma flickor kunde heller inte äta pyttipanna, för det var liksom blandat. Vaddå liksom blandat? Nästan alla maträtter är väl föri h-vete blandade! Jag skulle då inte vilja äta en hög mjöl, en hög socker, ett par råa ägg, en tesked bakpulver, en tesked vanlijsocker och skölja ner med mjölk och smält smör istället för sockerkaka.

Måste vara jobbigt när två kinkiga människor möts och har olika matfobier. Jag svettas bara vid tanken.

En av mina bästa väninnor, Sissi, har otaliga matfobier. Jag gillar henne som f-n ändå, men jag avundas inte hennes sambo... Sissi och jag äter mest tandoori chicken när vi ses. Det är säkrast så. Gott är det också.

Har lagt upp en ny länk till en blogg som jag gillar. Daniel är en kille som beskriver livet, och i synnerhet sin relation med "tjejen" på ett fantastiskt charmigt sätt. Han är den "stereotype mannen" fast med glimten i ögat och massor av självdistans. Bäst hittills är beskrivningen av IKEA-besöket där Daniel vägrar gå in, sitter kvar i bilen MEN smyger in för att köpa korv! Lovely!

Har aldrig träffat Daniel, men har en mångårig virtuell relation till Daniel. Bland annat har han svarat på frågor om mäns underliga beteenden i klubben "Hur fungerar killar?". Daniel försöker aldrig få världen att verka mer rosenröd än vad den är. Det gillar jag.

De här tjejerna har varit med om en av mina absoluta mardrömmar. Jag skulle troligtvis sitta inspärrad på psyk i fosterställning mumlandes latinska besvärjelser eller nå't om jag hittat ett lik i vattnet. Sedan vi skaffade hund tänker jag titt som tätt på att det händer att hundar nosar upp lik i skogen. Om vår jycke skulle börja sätta i sig någons halvruttna överarm tror jag att jag skulle svimma. Kan inte folk dö lite fridfullt på sjukhus istället för att ligga och sönderfalla där man minst anar det? Burrr.

Fortsatt i min serie självrannsakelser som jag ägnar mig åt för att hitta stand up-material, har jag kommit på att jag har skräck för att fråga om saker i affären. Jag går hellre runt bland hyllorna som en höna på speed än frågar personalen. Ibland tar det vääääldigt lång tid.

Jag har verkligen försökt förstå vad detta beror på. Jag menar, jag har ju ingen verklig händelse att luta mig mot. Det har aldrig hänt att jag har frågat "Var finns olivoljan" och expediten hånskrattat, tillkallat alla sina kollegor som också hånskrattat, tagit fram videokameran, filmat min fråga igen och cirkulerat filmen på nätet.

Omgivningen fascineras när de hör om denna min svaghet. "Du som är så framåt och öppen". Jo annars, men inte i affären.

Det enda som är värre är att ställa frågor per telefon, vilket är ännu konstigare. Då behöver man ju inte ens konfronteras med den man pratar med. Värst är öppningsfrasen. När jag ringer nummerupplysningen är de föga intresserade av vad jag heter, ändå hör det till artighet att presentera sig. Dilemma. Oftast struntar jag i att presentera mig, om det inte har någon betydelse vem jag är. Har lekt med tanken att låna någon annans namn, men det verkar ju fånigt. En gång när jag lämnade in en film för framkallning när jag bodde i Frankrike så lånade jag en kompis namn. Jag var så trött på att bokstavera mitt. Sally Cook fungerar inte i Frankrike kan jag säga. Fick bokstavera ändå. Frogs!

Ibland önskar jag att jag var mer som typ Gandhi eller nå't. Efter en flera månader lång konflikt med en person, som vi kan kalla Gunnar, så har Gunnar plötsligt bett om ursäkt och vill försonas. Jag borde ju tycka att det är toppen, men jag är fortfarande arg. Jag tror inte att Gunnar i grunden har förändrat sitt synsätt. Jag tror att han bara är trött på att vara osams. Jag tror att Gunnar kommer att bete sig lika illa snart igen, och att jag då kommer att bli dubbelt så arg som jag blev den här gången. "Vad var det jag sa!" liksom.

Gunnar vill äta lunch med mig idag. Jag vill inte. Jag är skitarg på Gunnar och är skitdålig på att dölja det. Det kommer att bli som när två boxare skall krama om varandra efter en match...

Måste bli en bättre människa. Tänka att Gunnar säkert kommer att ändra sig. Att i den mån han inte har ändrat sig så får jag lov att acceptera det och inte låta det ta så mycket energi. Auuuuuuhmmmm. Meditera, meditera. Kärlek och harmoni. Auuuuuuuhmmmmm.