gudrun

Kl. 05.00 väcktes jag och sambon av en röst som skrek: "Hallååååå! Hallååååå!". Det var vår granne, en gammal kvinna som är rullstolsbunden som ropade förtvivlat. Vi spratt upp och satte på oss några klädpaltor. Tänk om hon var skadad och låg hjälplös på golvet. Jag ringde på dörren och ropade sedan in genom brevinkastet. Damen på andra sidan svarade: "Jag kommer inte ut!" Jag förstod direkt att det hela inte handlade om att hon inte kunde komma ut. Vad skulle hon ut och göra kl. 05.00? Hon hade panikångest. Om hon brutit lårbenshalsen hade vi ju kunnat ringa ambulans. Riva upp himel och jord. Alla hade förstått. Nu var det hennes själ som var skadad. Rådvill försökte jag prata med henne. "Vi har inga nycklar till din lägenhet". Hon ropade "Jamen skaffa det då!" Ja, det hade jag ju så gärna gjort, om jag vetat hur. "Hemtjänsten kommer väl sedan" försökte jag. "När då?" frågade kvinnan. Inte visst jag det. Jag försökte få henne att öppna själv inifrån. Hon sade bara uppgivet "Det går inte. Jag kan inte. Jag kan ingenting längre. Allt är ju borta." Jag förstod kvinnans desperation. Det fanns inte mycket kvar för henne. Hennes man har vi inte sett på månader. Kanske är han död, kanske ligger han på något vårdhem. En annan granne dök upp efter en liten stund och fick kvinnan att trycka på sin larmknapp. 45 minuter senare var jourpersonalen där och vi försökte somna igen. Svårt. Jag kom plötsligt på att kvinnan suttit fullt påklädd i sin rullstol där inne. Hade ingen kommit och lagt henne på kvällen? Hade hon suttit i sin stol hela natten? Påklädd och sannolikt med blöt blöja.