gudrun

Jag har bytt jobbkvarter och det leder till upptäckten av nya butiker. I de nya butikerna kan man också notera olika expeditbeteenden, beroende på stadsdel.

Jag har tidigare erkänt min expeditskräck här i bloggen. Jag har inte bara skräck för att ta kontakt med expediterna, utan även skräck för att de skall tala med mig. De gör ju detta i största välmening för att hjälpa mig och för att öka sin egen provision så klart. När jag blir påhoppad av en expedit får jag genast impulsen att gå ut ur affären omedelbart. Dåliga dagar leder detta till att jag kommer hem tomhänt, fast jag egentligen behövde inhandla en särskild vara. Allra värst är mitt lokala Järnia. Jag älskar att gå på Järnia och bara flanera, men när jag ser deras galna, isländska expedit i ögonvrån lägger jag benen på ryggen direkt. Han är jättepåstridig, accepterar inte att man bara är där för att titta och pratar obegripligt. Till slut säger man att man behöver en låda dyckert, bara för att bli av med honom. En plåga för en Järniafetischist som jag.

I mitt nya jobbkvarter tycks det finnas en stark trend att hoppa på kunderna i butiken. Förra veckan var jag inne i en smyckebutik med fantastiska smycken à la Pilgrim fast halva priset. När jag går där i godan ro och dreglar kommer expedittanten fram till mig och skall börja dirigera mig. "Det här halsbandet är väldigt fint". Hon höll upp något som i det närmaste liknade en vapensköld med psykedeliska mönster. "Eh, ja jo, jättefint men inte riktigt min stil kanske", svarade jag undflyende och rörde mig mot en annan hylla. En minut senare var hon där igen "De här hårspännena är så bra. Perfekta om man har så'nt hår som du". "Ja jo, jag använder inte så mycket hårspännen" osv. Jag motstod min impuls att springa ut genom dörren och köpte faktiskt ett helt set med örhängen, armband och halsband. Dock inte något av de ruskigt fula smycken expedittanten föreslagit. Jag fick alltihop prydligt nedstoppat i en jätteglamourös påse, som gjorde mig nästan likan glad som smyckena.

Igår köpte jag nya stövlar. Har letat som en tok efter bruna stövlar. Mina vador verkar vara ca 1 cm för stora i omkrets för den genomsnittliga stöveln, så när jag är på stöveljakt är det storleken som har betydelse, inget annat. I skoaffären blev jag så klart attackerad av en expeditbrutta som började visa stövlar av hjärtans lust. Kort före hennes attack hade jag hittat ett par stövlar som jag faktiskt kunde dra igen dragkedjan på. Jag kände mig som Askungen och beundrade miraklet som skett. Expeditbruttan talade för döva öron om dekorativa stövelskaft och italienskt skinn. Jag köpte så klart stövlarna. Inte kunde jag avstå från dem pga en babblande expeditbrutta. I kassan fortsatte hon tala om vikten av att använda skokräm bla bla.

Om jag skall fortsätta shoppa i de här kvarteren verkar det som att det bara är att bita ihop.