gudrun

Jag skall snart gå en fotokurs och har börjat förbereda mig lite för det. Bl.a. kollade jag in Fotosidan. Det visade sig vara ett gravt misstag. Även om man kollar in på sektionen "Nybörjare" så är alla döproffsiga, eller i vart fall långt över min nivå. Vaddå nybörjare? Helloooo. Om dessa människor är nybörjare, var hör då min mamma hemma, som råkar få motivet i höger hörn och håller pekfingret över linsens vänstra hörn?

Ah, det är skitkul att leka med Photoshop! Leka är nyckelordet. Det blir kanske inte alltid smakfullt eller realistiskt (se nedan), men kul är det! Igår avbröt jag bara leken några timmar för att äta middag med Sissi. Jag tycker det också var treeeeevligt!

Skulle du låta mannen på bilden sköta ditt hår? De flesta skulle nog svara med ett rungande NEJ! Han heter Tito Frez och jag måste erkänna att han fixat min frisyr sedan 1998. Han är galen, otrevlig men skicklig. Första gången jag kom dit kände han eftertänksamt på mitt hår och sade: Längden är ju OK, men färgen, färgen är ju BLÄ! Det var min naturliga hårfärg.

Måste snart dit igen, men drar mig för att ringa. Det verkar alltid som jag stör när jag ringer. När jag kommer dit gör vi några lama försök att kallprata, men det går inte så bra. Jag har svårt att haka på senaste partyt på Ibiza med Grethe Philipsson, och han börjar gäspa om jag pratar om nyheterna eller, ve och fasa, mitt trista jobb. Folk frågar varför jag fortsätter gå dit. Förutom att jag känner mig som en fotomodell när jag går ut genom dörren, så handlar det troligen om ett hemligt behov av att bli dominerad...av en liten köttbulle från Sydamerika...

Efter en snabb och ovetenskaplig sondering bland vännerna har jag kommit fram till att föräldrar sällan ber sina barn om ursäkt när de betett sig illa. Själv har man stått där med mössan i handen ett otal gånger med röda kinder och sagt "Förlåt, förlåååt. Jag var jättedum". Det gör inte föräldrar. Den vanligaste metoden verkar vara att bara låta det gå en stund och sedan agera som om allt var som vanligt. "Vill du ha något från affären?", eller nå't annat trivialt kommer plötsigt ur munnen på dem. Själv blir man så paff, för man är fortfarande sur över den dåliga behandling man fått. Samtidigt fattar man ju att det där erbjudandet om att ta med sig nå't trevligt från affären är ett sätt att säga att de ångrar sitt beteende. Det är ett dåligt sätt, men det är deras sätt.

Om man någon gång försöker tvinga fram en ursäkt kan det få katastrofala följder. Tystnad i dagar, veckor, månader om det vill sig illa. Eller martyrsvador som "Efter allt vad jag gjort för dig! Är detta tacken". Eller klassikern - förnekelsen, gärna med vidhängande motattack. "Vaddå, nu förstår jag inte. Jag har inte gjort något fel. Du däremot...".

Jag har försökt förstå varför föräldrar inte ber sina barn om ursäkt. Det krassa svar jag kommit fram till är:
- För att de inte behöver det