gudrun

Jag har märkt att jag har väldigt svårt för kinkiga människor. Folk som är petiga i maten t.ex. går mig på nerverna. Hade ett ex som var j-ligt irriterande, för han ändrade sig helt plötsligt dessutom. Han annonserade att det äckligaste han visste var Dajm. Helt OK, mer Dajm till mig. En vacker dag kommer han knallandes med en McFlurry med Dajm! Jag frågade så klart hur detta kom sig. Jo, Dajm i glass gick tydligen bra, men att äta en HEL Dajm var det äckligaste som fanns. Logiken var ju solklar! Oliver var också oätliga i hans värld. Mitt bästa ögonblick var nar jag gjort ris med hackade oliver i och han åt av hjärtans lust tills det var nästan slut på tallriken. Då stannar han upp och säger långsamt: "Det är oliver i det här va?". Gött, gött! Barnsligt, jag vet, men det är så j-la roligt att lura de där kinkpellarna.

Umgicks ett tag med ett gäng tjejer som hade konstiga matfobier också. Flera av dem kunde inte äta varmkorv. Inte för att korv är gjort av slakteriavfall, utan för att de ser ut som snoppar! Jomen! Om man däremot skar av ändarna och snopplikheten försvann, då gick det bra. Jag kan inflika att vi var närmare 30 år än 5 år vid den här tiden. Samma flickor kunde heller inte äta pyttipanna, för det var liksom blandat. Vaddå liksom blandat? Nästan alla maträtter är väl föri h-vete blandade! Jag skulle då inte vilja äta en hög mjöl, en hög socker, ett par råa ägg, en tesked bakpulver, en tesked vanlijsocker och skölja ner med mjölk och smält smör istället för sockerkaka.

Måste vara jobbigt när två kinkiga människor möts och har olika matfobier. Jag svettas bara vid tanken.

En av mina bästa väninnor, Sissi, har otaliga matfobier. Jag gillar henne som f-n ändå, men jag avundas inte hennes sambo... Sissi och jag äter mest tandoori chicken när vi ses. Det är säkrast så. Gott är det också.

Har lagt upp en ny länk till en blogg som jag gillar. Daniel är en kille som beskriver livet, och i synnerhet sin relation med "tjejen" på ett fantastiskt charmigt sätt. Han är den "stereotype mannen" fast med glimten i ögat och massor av självdistans. Bäst hittills är beskrivningen av IKEA-besöket där Daniel vägrar gå in, sitter kvar i bilen MEN smyger in för att köpa korv! Lovely!

Har aldrig träffat Daniel, men har en mångårig virtuell relation till Daniel. Bland annat har han svarat på frågor om mäns underliga beteenden i klubben "Hur fungerar killar?". Daniel försöker aldrig få världen att verka mer rosenröd än vad den är. Det gillar jag.

De här tjejerna har varit med om en av mina absoluta mardrömmar. Jag skulle troligtvis sitta inspärrad på psyk i fosterställning mumlandes latinska besvärjelser eller nå't om jag hittat ett lik i vattnet. Sedan vi skaffade hund tänker jag titt som tätt på att det händer att hundar nosar upp lik i skogen. Om vår jycke skulle börja sätta i sig någons halvruttna överarm tror jag att jag skulle svimma. Kan inte folk dö lite fridfullt på sjukhus istället för att ligga och sönderfalla där man minst anar det? Burrr.

Fortsatt i min serie självrannsakelser som jag ägnar mig åt för att hitta stand up-material, har jag kommit på att jag har skräck för att fråga om saker i affären. Jag går hellre runt bland hyllorna som en höna på speed än frågar personalen. Ibland tar det vääääldigt lång tid.

Jag har verkligen försökt förstå vad detta beror på. Jag menar, jag har ju ingen verklig händelse att luta mig mot. Det har aldrig hänt att jag har frågat "Var finns olivoljan" och expediten hånskrattat, tillkallat alla sina kollegor som också hånskrattat, tagit fram videokameran, filmat min fråga igen och cirkulerat filmen på nätet.

Omgivningen fascineras när de hör om denna min svaghet. "Du som är så framåt och öppen". Jo annars, men inte i affären.

Det enda som är värre är att ställa frågor per telefon, vilket är ännu konstigare. Då behöver man ju inte ens konfronteras med den man pratar med. Värst är öppningsfrasen. När jag ringer nummerupplysningen är de föga intresserade av vad jag heter, ändå hör det till artighet att presentera sig. Dilemma. Oftast struntar jag i att presentera mig, om det inte har någon betydelse vem jag är. Har lekt med tanken att låna någon annans namn, men det verkar ju fånigt. En gång när jag lämnade in en film för framkallning när jag bodde i Frankrike så lånade jag en kompis namn. Jag var så trött på att bokstavera mitt. Sally Cook fungerar inte i Frankrike kan jag säga. Fick bokstavera ändå. Frogs!

Ibland önskar jag att jag var mer som typ Gandhi eller nå't. Efter en flera månader lång konflikt med en person, som vi kan kalla Gunnar, så har Gunnar plötsligt bett om ursäkt och vill försonas. Jag borde ju tycka att det är toppen, men jag är fortfarande arg. Jag tror inte att Gunnar i grunden har förändrat sitt synsätt. Jag tror att han bara är trött på att vara osams. Jag tror att Gunnar kommer att bete sig lika illa snart igen, och att jag då kommer att bli dubbelt så arg som jag blev den här gången. "Vad var det jag sa!" liksom.

Gunnar vill äta lunch med mig idag. Jag vill inte. Jag är skitarg på Gunnar och är skitdålig på att dölja det. Det kommer att bli som när två boxare skall krama om varandra efter en match...

Måste bli en bättre människa. Tänka att Gunnar säkert kommer att ändra sig. Att i den mån han inte har ändrat sig så får jag lov att acceptera det och inte låta det ta så mycket energi. Auuuuuuhmmmm. Meditera, meditera. Kärlek och harmoni. Auuuuuuuhmmmmm.

Ha! Jag har gjort min debut som stand up-komiker. Enligt säker källa var jag "grym". Min sambo undrade innan uppträdandet om jag inte bara skulle lägga mig i ett badkar fullt av skorpioner på en gång. Det var ju tur att jag inte valde det alternativet, med tanke på att ståuppandet gick bra.

Blodad tand har jag fått. Skall upp igen den 14 maj. Det värsta är att jag måste skriva nytt material. Hm, livet är ju fullt av komiska företeelser, men hur skall jag få andra att fatta det? Det är svårt det här. Skall kanske låna lite skorpioner från Skansen i alla fall, eller rafsa fram lite igelkottar ur snåren.

Förstod väl att den här reklamen från OB skulle väcka uppmärksamhet. Själv gillar jag den jättemycket. Befriande att slippa blått blod, sexiga kvinnor på språng till nästa romantiska dejt och famför allt den urtöntiga bindreklamen där kvinnorna marscherar ut i något sorts protesttåg mot obekväma mensskydd!!!

Någon föreslog att nästa drag skulle bli att lansera bindor som "musmattor". Det är inte utan att jag tycker det skulle vara rätt kul.

Som en liten bisak kan jag nämna att mina engelska vänner var oerhört roade av musmattorna på Designtorget på vilka just en kvinnas "mus" var avbildad. Först förstod de inte alls varför någon skulle vilja ha en sådan produkt, men efter en kort förklaring var de helt med på noterna och tyckte det var genialiskt. De pratar fortfarande om den, flera år senare.

Jag skall snart gå en fotokurs och har börjat förbereda mig lite för det. Bl.a. kollade jag in Fotosidan. Det visade sig vara ett gravt misstag. Även om man kollar in på sektionen "Nybörjare" så är alla döproffsiga, eller i vart fall långt över min nivå. Vaddå nybörjare? Helloooo. Om dessa människor är nybörjare, var hör då min mamma hemma, som råkar få motivet i höger hörn och håller pekfingret över linsens vänstra hörn?

Ah, det är skitkul att leka med Photoshop! Leka är nyckelordet. Det blir kanske inte alltid smakfullt eller realistiskt (se nedan), men kul är det! Igår avbröt jag bara leken några timmar för att äta middag med Sissi. Jag tycker det också var treeeeevligt!

Skulle du låta mannen på bilden sköta ditt hår? De flesta skulle nog svara med ett rungande NEJ! Han heter Tito Frez och jag måste erkänna att han fixat min frisyr sedan 1998. Han är galen, otrevlig men skicklig. Första gången jag kom dit kände han eftertänksamt på mitt hår och sade: Längden är ju OK, men färgen, färgen är ju BLÄ! Det var min naturliga hårfärg.

Måste snart dit igen, men drar mig för att ringa. Det verkar alltid som jag stör när jag ringer. När jag kommer dit gör vi några lama försök att kallprata, men det går inte så bra. Jag har svårt att haka på senaste partyt på Ibiza med Grethe Philipsson, och han börjar gäspa om jag pratar om nyheterna eller, ve och fasa, mitt trista jobb. Folk frågar varför jag fortsätter gå dit. Förutom att jag känner mig som en fotomodell när jag går ut genom dörren, så handlar det troligen om ett hemligt behov av att bli dominerad...av en liten köttbulle från Sydamerika...

Efter en snabb och ovetenskaplig sondering bland vännerna har jag kommit fram till att föräldrar sällan ber sina barn om ursäkt när de betett sig illa. Själv har man stått där med mössan i handen ett otal gånger med röda kinder och sagt "Förlåt, förlåååt. Jag var jättedum". Det gör inte föräldrar. Den vanligaste metoden verkar vara att bara låta det gå en stund och sedan agera som om allt var som vanligt. "Vill du ha något från affären?", eller nå't annat trivialt kommer plötsigt ur munnen på dem. Själv blir man så paff, för man är fortfarande sur över den dåliga behandling man fått. Samtidigt fattar man ju att det där erbjudandet om att ta med sig nå't trevligt från affären är ett sätt att säga att de ångrar sitt beteende. Det är ett dåligt sätt, men det är deras sätt.

Om man någon gång försöker tvinga fram en ursäkt kan det få katastrofala följder. Tystnad i dagar, veckor, månader om det vill sig illa. Eller martyrsvador som "Efter allt vad jag gjort för dig! Är detta tacken". Eller klassikern - förnekelsen, gärna med vidhängande motattack. "Vaddå, nu förstår jag inte. Jag har inte gjort något fel. Du däremot...".

Jag har försökt förstå varför föräldrar inte ber sina barn om ursäkt. Det krassa svar jag kommit fram till är:
- För att de inte behöver det

Varje gång jag läser Linda Skugges blogg kan jag inte låta bli att irritera mig på att hon kallar debattartiklar och kolumner för "krönikor". Detta står att läsa om krönikor på Susning:

Krönika grek. chronika; historiebok och chronos; tid.

Jag blir så förbannad. År 2006 skall man behöva läsa om förföljelse av homosexuella. Denna gång är det Magnus Carlsson och hans nyblivna man som är på tapeten. Ni som i religionens namn hotar folk. Jag tycker ni skall läsa Bibeln och i synnerhet Nya Testamentet ett varv till. Där finns betydligt mer centrala grejor ni kan fokusera på. Kärleken till nästan, vore inte det nå't?

Dessutom, det där att utredningen lagts ner pga att hoten bestod i bibelcitat, det var väl korkat. Innebär det att om jag kan hitta en rad i Bibeln där det står: "Jag skall döda dig", så är det OK att skicka till någon bara jag kan ange var i Bibeln det står?

Jösses!

Härligt när någon skriver vad man tänker.

Kikade in på en blogg där det var en ny duell på G. Uppmaningen lyder som följer:

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Här är ett urval av mina egenheter:
1. Jag ältar när jag hamnat i gräl med någon. Jag kan hålla på i MÅNADER, efter att konflikten är glömd av den andra parten, och slipa mina argument, gå igenom i huvudet vad jag borde ha sagt. 
2. Jag MÅSTE ha ett glas vatten vid sängen. Jag dricker aldrig ur det, men det måste finnas där.
3. Som enda människa i världen föredrar jag inte mjukisbyxor framför andra byxor. Vanliga byxor är snygga och jättebekväma. Har ni andra byxor fodrade med sandpapper eller nå't?
4. Jag tycks också vara tämligen ensam om att inte gilla att duscha. Alla andra tycker det är såååå skönt och duschar gärna flera gånger om dagen. Oroa er inte, jag duschar varje dag, men det är ungefär lika mysigt som att rycka näshår eller nå't.
5. Jag snurrar mitt hår mellan fingrarna. KAN inte låta bli. Under kundmöten försöker jag ta en hårslinga lite diskret mellan fingertopparna bara, men det ser nog förbannat oproffsigt ut. Bimboaktigt.

Jag känner inte så många som bloggar. Närmare bestämt bara en, så Sissi, bollen har rullat in på din planhalva.

Ibland ser man något som får en att tappa hakan. Julian Beever har specialiserat sig på gatumålningar som lurar ögat. Helt otroligt!

Lite sent ute är jag, men jag måste kommentera att Johan Staël von Holstein börjat föra krig mot socialdemokratin i Metro av alla tidningar. Jag trodde att chefredaktörer som inte jobbar på DI, SvD eller liknande fick spöstraff om de tog in sådant i tidningen. Att över huvud taget stå för åsikten att människor i mesta möjliga mån skall klara sig på egen hand har ju varit omöjligt under typ 70 års tid.

Johan, du kommer få så mycket spö och du vet om det. Mod kallas det.

Det står i Aftonbladet att David Hasselhoff skiljer sig från sin fru efter 16 års äktenskap! Äntligen! Jag måste genast ta kontakt med denne fantastiske skådespelare, producent och framför allt musiker. Äntligen, äntligen, du och jag David!

Freedom, vilken låt! "20 years ago I was born a rich mans son. I hade everything that money could bring, but freedom... I had none. I've been looking for freedom since I left my hometown, I've been looking for freedom, still it can't be found."

Alla älskar David, kolla den här länken. Och den här bilden av South Parks Mr Garrisson efter hans näsoperation.

Har beställt en bok från Gör din egen bok. Länge var jag rätt missnöjd. Jag beställde fyra exemplar av vår egenhändigt gjorda bok om vår hund (jag vet, jättepatetiskt. Fram med ruttna tomater bara!). De skulle bli julklappar till hugade familjemedlemmar. Böckerna anlände igår, så några julisar blev det inte av de där böckerna. Troligen var det i och för sig Posten som klantat sig, men på Gör din egen bok slet de inte direkt livet ur sig för att hjälpa till att ta reda på vad som hänt med dem.

Nå ja, när jag så äntligen fick böckerna i min hand kunde jag ändå inte låta bli att tycka att det är toppen att i sin hand få en tryckt och inbunden bok som man gjort själv till, om inte ett facilt, så i alla fall ett någorlunda överkomligt pris. Jag har kollat igenom den typ 20 gånger redan. Den är grymt fin!