gudrun

Efter en snabb och ovetenskaplig sondering bland vännerna har jag kommit fram till att föräldrar sällan ber sina barn om ursäkt när de betett sig illa. Själv har man stått där med mössan i handen ett otal gånger med röda kinder och sagt "Förlåt, förlåååt. Jag var jättedum". Det gör inte föräldrar. Den vanligaste metoden verkar vara att bara låta det gå en stund och sedan agera som om allt var som vanligt. "Vill du ha något från affären?", eller nå't annat trivialt kommer plötsigt ur munnen på dem. Själv blir man så paff, för man är fortfarande sur över den dåliga behandling man fått. Samtidigt fattar man ju att det där erbjudandet om att ta med sig nå't trevligt från affären är ett sätt att säga att de ångrar sitt beteende. Det är ett dåligt sätt, men det är deras sätt.

Om man någon gång försöker tvinga fram en ursäkt kan det få katastrofala följder. Tystnad i dagar, veckor, månader om det vill sig illa. Eller martyrsvador som "Efter allt vad jag gjort för dig! Är detta tacken". Eller klassikern - förnekelsen, gärna med vidhängande motattack. "Vaddå, nu förstår jag inte. Jag har inte gjort något fel. Du däremot...".

Jag har försökt förstå varför föräldrar inte ber sina barn om ursäkt. Det krassa svar jag kommit fram till är:
- För att de inte behöver det