Barn
Har tillbringar midsommar med en massa barn under 5 år. Inte bara barnen förstås, utan även deras föräldrar. VARFÖR, jag undrar verkligen VARFÖR säger alla föräldrar utan undantag mitt under barnens trotsattacker "Nu blir ni sugna på att skaffa barn va?" och skrattar lite nervöst. Igår lackade jag ur (dåliga jag) och sade "Det finns en uträkning bakom varför vi inte har några ja". Mamman i fråga säger då ursäktande, som de alltid gör "Jamen det är KUL också". De här människorna är som en skiva som hakat upp sig. Jag börjar snart bli anhängare av Nick Hornbys romanfigur Wills teori om att föräldrar uppmanar andra att skaffa barn bara för att slippa vara ensamma i skiten.
Nu kommer alla föräldrar som läser det här att tycka att jag är en cynisk skit. Jag bjuder på det. Vem vet, en dag kanske jag själv står där med en trotsig surbulle på armen och försöker sälja in konceptet till en så'n som jag "Jamen det ÄÄÄÄÄÄÄR roligt, jag lovar. Det är SÅÅÅÅ värt det att aldrig sova och inte ha något sexliv. Du borde pröva!".
I övrigt ingen skugga över midsommarafton. Jag älskar mina vänner och känner en viss ömhet för deras barn. Jag är inte helt befriad från känslor. Jag lovar.
