gudrun

Varför får man aldrig säga sitt hjärtas mening till folk man tycker är idioter? Jag menar, visst KAN man, men det blir liksom fel. Man vill ju bevisa för dem att man själv INTE är en idiot och att de ÄR idioter. Det leder till att man inte gärna kan tala om för dem att de troligen har elefantskit till hjärna och att det är ett under att de över huvud taget klarar av att ta på sig kläderna på morgonen, med tanke på deras begränsade intellektuella förmåga. Man får dock inte sänka sig till deras nivå. Man måste vara smartare.

En av mina favorithämnder är tjejen som, vid separationen med sambon, pillar in några räkor i en gardinstång innan hon lämnar lägenheten för gott. Killen, som bodde kvar, hade ett väldigt sjå att hitta källan till stanken.

Själv leker jag med tanken att ringa ett anonymt telefonsamtal till skattemyndigheten och tipsa om en del oegentligheter hos en viss Gunnar... Oh, så rafinerat det skulle vara, om de gick igenom hans skumraskaffärer och gav honom en j-la massa skatter och straffavgifter att betala. Han som älskar sina pengar så, och tycker att han är så inih-vete smart. Mmmmmmmmmmmm, ljuva tanke. Tänka får man. Det är OK. Eller?

Jag måste agera NU! Äntligen är det vetenskapligt (?) bevisat att tråkiga jobb skadar hälsan allvarligt. Problemet är bara att jag inte vet riktigt vad jag skall byta till. Funderar på att investera i boken "I could do anything, if  I only knew what it was".
Jag har ju startat ett parallellspår i livet genom att börja med stand up comedy, men jag har en stark känsla av att det kan dröja innan TV 4 desperat står och knackar på min dörr och bönar och ber mig att delta i Parlamentet.
Undersökte faktiskt en gång möjligheten att bli plattsättarlärling. Tydligen tjänar man inga pengar alls, eller i alla fall inte så mycket att man kan leva på sin lön under det första året, vilket ju inte känns som ett alternativ. Såg annars framför mig hur jag skulle glida omkring i hängselbyxor med massa fickor och isydd vaddering på knäna i en Renault Kangoo. Kakel-Gudrun.

Hur orkar människor i vuxen ålder hålla på med millimeterrättvisa. På jobbet har vi ett vinlotteri för att förhöja vardagen lite. En av mina kollegor, vi kan kalla honom Hans, föreslog att jag och en kvinna vi kan kalla Maria, skulle ingå en pakt att om någon av oss vann högvinsten om 8 vinflaskor, så skulle vi dela den mellan oss.

Hans vann faktiskt högvinsten och höll sitt ord. Damen som håller i vinlotteriet, Berit, blev jättesur och ansåg att vi hade "fuskat". Själv hade Berit vunnit högvinsten månaden innan, tagit hem sina flaskor i godan ro och druckit upp dem efter eget behag. Varför hon lade sig vad Hans valde att göra med sin vinst fattar jag inte. Måste alla redovisa i efterhand vad man gjort med flaskorna? Om jag ger bort en flaska i present till en kollega, måste jag tala om det då, så att vi inte misstänks för att ha en pakt?

Idag, flera månader efter själva händelsen, drar hon upp det igen! Hur orkar hon? Inget liv?
Släpp måttbandet och kom in i matchen, människa!