Tito - kom tillbaka! Allt är förlåtet!
Jag har tidigare berättat om min elake men ack så skicklige frisör. När jag ringde honom här om veckan var han på semester. Han hade vidarekopplat salongens telefon till sin mobil. Om man gör så skulle man kunna tro att man är beredd på att få jobbsamtal, men icke. När han hörde mig i luren verkade han helt oförstående och frågade "Är det Katarina?" med luddig röst. Jag förklarade vem jag var och mitt ärende. Han verkade fortfarande inte helt med på banan, men svarade till slut att han var på semsester och att jag fick ringa en annan gång. En annan gång... Ja, det kan ju vara när som helst det. Till slut fick jag ur honom att han skulle vara tillbaka vecka 41. Jag tycker även i vanliga fall att det är jobbigt att ringa till min frisör. Han låter alltid snäsig och oengagerad, men när Henrik Johnsson kommer in, då är det andra tongångar. Det är skillnad på folk och folk.
Jag bestämde mig för att pröva något nytt. Nu fick det vara slut på lojaliteten sedan 1998. Sagt och gjort. Idag stegade jag in på Hair & Face Stockholm och frågade om någon hade tid att klippa mig. Det gick så bra så och den lilla rockersflickan som klippte mig gjorde vad hon kunde. Det var vl inget fel på klippningen, men inget rätt heller. Var var Ebba Lindsö som på väg mellan två möten brukar dyka in och få luggen klippt? Var var assistenten med ormskinnsskärpet och fickorna fulla av kondomer? Var var killen med den feta mopsen och den bedagade nagelskulptrisen? Visst, jag slapp få hårbotten knådad som om den var degen till ett finskt rågbröd. Jag slapp bli bortglömd med frätande färg i håret. Jag slapp t.o.m. bli bränd i hårbotten av hårtorken, men jag fick heller inte uppleva den där särskilda känslan av att gå ut från salongen och känna sig som Cindy Crawford i sin glans dagar. Huvuden vänds, blickar möts och för en kort stund är jag glamour förkroppsligad.
Min ex-kollega Gerd hade rätt; You get what you pay for. För 190 kr får man ingen glamour på köpet.
Jag bestämde mig för att pröva något nytt. Nu fick det vara slut på lojaliteten sedan 1998. Sagt och gjort. Idag stegade jag in på Hair & Face Stockholm och frågade om någon hade tid att klippa mig. Det gick så bra så och den lilla rockersflickan som klippte mig gjorde vad hon kunde. Det var vl inget fel på klippningen, men inget rätt heller. Var var Ebba Lindsö som på väg mellan två möten brukar dyka in och få luggen klippt? Var var assistenten med ormskinnsskärpet och fickorna fulla av kondomer? Var var killen med den feta mopsen och den bedagade nagelskulptrisen? Visst, jag slapp få hårbotten knådad som om den var degen till ett finskt rågbröd. Jag slapp bli bortglömd med frätande färg i håret. Jag slapp t.o.m. bli bränd i hårbotten av hårtorken, men jag fick heller inte uppleva den där särskilda känslan av att gå ut från salongen och känna sig som Cindy Crawford i sin glans dagar. Huvuden vänds, blickar möts och för en kort stund är jag glamour förkroppsligad.
Min ex-kollega Gerd hade rätt; You get what you pay for. För 190 kr får man ingen glamour på köpet.
Expediter, igen
Jag har bytt jobbkvarter och det leder till upptäckten av nya butiker. I de nya butikerna kan man också notera olika expeditbeteenden, beroende på stadsdel.
Jag har tidigare erkänt min expeditskräck här i bloggen. Jag har inte bara skräck för att ta kontakt med expediterna, utan även skräck för att de skall tala med mig. De gör ju detta i största välmening för att hjälpa mig och för att öka sin egen provision så klart. När jag blir påhoppad av en expedit får jag genast impulsen att gå ut ur affären omedelbart. Dåliga dagar leder detta till att jag kommer hem tomhänt, fast jag egentligen behövde inhandla en särskild vara. Allra värst är mitt lokala Järnia. Jag älskar att gå på Järnia och bara flanera, men när jag ser deras galna, isländska expedit i ögonvrån lägger jag benen på ryggen direkt. Han är jättepåstridig, accepterar inte att man bara är där för att titta och pratar obegripligt. Till slut säger man att man behöver en låda dyckert, bara för att bli av med honom. En plåga för en Järniafetischist som jag.
I mitt nya jobbkvarter tycks det finnas en stark trend att hoppa på kunderna i butiken. Förra veckan var jag inne i en smyckebutik med fantastiska smycken à la Pilgrim fast halva priset. När jag går där i godan ro och dreglar kommer expedittanten fram till mig och skall börja dirigera mig. "Det här halsbandet är väldigt fint". Hon höll upp något som i det närmaste liknade en vapensköld med psykedeliska mönster. "Eh, ja jo, jättefint men inte riktigt min stil kanske", svarade jag undflyende och rörde mig mot en annan hylla. En minut senare var hon där igen "De här hårspännena är så bra. Perfekta om man har så'nt hår som du". "Ja jo, jag använder inte så mycket hårspännen" osv. Jag motstod min impuls att springa ut genom dörren och köpte faktiskt ett helt set med örhängen, armband och halsband. Dock inte något av de ruskigt fula smycken expedittanten föreslagit. Jag fick alltihop prydligt nedstoppat i en jätteglamourös påse, som gjorde mig nästan likan glad som smyckena.
Igår köpte jag nya stövlar. Har letat som en tok efter bruna stövlar. Mina vador verkar vara ca 1 cm för stora i omkrets för den genomsnittliga stöveln, så när jag är på stöveljakt är det storleken som har betydelse, inget annat. I skoaffären blev jag så klart attackerad av en expeditbrutta som började visa stövlar av hjärtans lust. Kort före hennes attack hade jag hittat ett par stövlar som jag faktiskt kunde dra igen dragkedjan på. Jag kände mig som Askungen och beundrade miraklet som skett. Expeditbruttan talade för döva öron om dekorativa stövelskaft och italienskt skinn. Jag köpte så klart stövlarna. Inte kunde jag avstå från dem pga en babblande expeditbrutta. I kassan fortsatte hon tala om vikten av att använda skokräm bla bla.
Om jag skall fortsätta shoppa i de här kvarteren verkar det som att det bara är att bita ihop.
Jag har tidigare erkänt min expeditskräck här i bloggen. Jag har inte bara skräck för att ta kontakt med expediterna, utan även skräck för att de skall tala med mig. De gör ju detta i största välmening för att hjälpa mig och för att öka sin egen provision så klart. När jag blir påhoppad av en expedit får jag genast impulsen att gå ut ur affären omedelbart. Dåliga dagar leder detta till att jag kommer hem tomhänt, fast jag egentligen behövde inhandla en särskild vara. Allra värst är mitt lokala Järnia. Jag älskar att gå på Järnia och bara flanera, men när jag ser deras galna, isländska expedit i ögonvrån lägger jag benen på ryggen direkt. Han är jättepåstridig, accepterar inte att man bara är där för att titta och pratar obegripligt. Till slut säger man att man behöver en låda dyckert, bara för att bli av med honom. En plåga för en Järniafetischist som jag.
I mitt nya jobbkvarter tycks det finnas en stark trend att hoppa på kunderna i butiken. Förra veckan var jag inne i en smyckebutik med fantastiska smycken à la Pilgrim fast halva priset. När jag går där i godan ro och dreglar kommer expedittanten fram till mig och skall börja dirigera mig. "Det här halsbandet är väldigt fint". Hon höll upp något som i det närmaste liknade en vapensköld med psykedeliska mönster. "Eh, ja jo, jättefint men inte riktigt min stil kanske", svarade jag undflyende och rörde mig mot en annan hylla. En minut senare var hon där igen "De här hårspännena är så bra. Perfekta om man har så'nt hår som du". "Ja jo, jag använder inte så mycket hårspännen" osv. Jag motstod min impuls att springa ut genom dörren och köpte faktiskt ett helt set med örhängen, armband och halsband. Dock inte något av de ruskigt fula smycken expedittanten föreslagit. Jag fick alltihop prydligt nedstoppat i en jätteglamourös påse, som gjorde mig nästan likan glad som smyckena.
Igår köpte jag nya stövlar. Har letat som en tok efter bruna stövlar. Mina vador verkar vara ca 1 cm för stora i omkrets för den genomsnittliga stöveln, så när jag är på stöveljakt är det storleken som har betydelse, inget annat. I skoaffären blev jag så klart attackerad av en expeditbrutta som började visa stövlar av hjärtans lust. Kort före hennes attack hade jag hittat ett par stövlar som jag faktiskt kunde dra igen dragkedjan på. Jag kände mig som Askungen och beundrade miraklet som skett. Expeditbruttan talade för döva öron om dekorativa stövelskaft och italienskt skinn. Jag köpte så klart stövlarna. Inte kunde jag avstå från dem pga en babblande expeditbrutta. I kassan fortsatte hon tala om vikten av att använda skokräm bla bla.
Om jag skall fortsätta shoppa i de här kvarteren verkar det som att det bara är att bita ihop.
