gudrun

Jag har märkt att jag har väldigt svårt för kinkiga människor. Folk som är petiga i maten t.ex. går mig på nerverna. Hade ett ex som var j-ligt irriterande, för han ändrade sig helt plötsligt dessutom. Han annonserade att det äckligaste han visste var Dajm. Helt OK, mer Dajm till mig. En vacker dag kommer han knallandes med en McFlurry med Dajm! Jag frågade så klart hur detta kom sig. Jo, Dajm i glass gick tydligen bra, men att äta en HEL Dajm var det äckligaste som fanns. Logiken var ju solklar! Oliver var också oätliga i hans värld. Mitt bästa ögonblick var nar jag gjort ris med hackade oliver i och han åt av hjärtans lust tills det var nästan slut på tallriken. Då stannar han upp och säger långsamt: "Det är oliver i det här va?". Gött, gött! Barnsligt, jag vet, men det är så j-la roligt att lura de där kinkpellarna.

Umgicks ett tag med ett gäng tjejer som hade konstiga matfobier också. Flera av dem kunde inte äta varmkorv. Inte för att korv är gjort av slakteriavfall, utan för att de ser ut som snoppar! Jomen! Om man däremot skar av ändarna och snopplikheten försvann, då gick det bra. Jag kan inflika att vi var närmare 30 år än 5 år vid den här tiden. Samma flickor kunde heller inte äta pyttipanna, för det var liksom blandat. Vaddå liksom blandat? Nästan alla maträtter är väl föri h-vete blandade! Jag skulle då inte vilja äta en hög mjöl, en hög socker, ett par råa ägg, en tesked bakpulver, en tesked vanlijsocker och skölja ner med mjölk och smält smör istället för sockerkaka.

Måste vara jobbigt när två kinkiga människor möts och har olika matfobier. Jag svettas bara vid tanken.

En av mina bästa väninnor, Sissi, har otaliga matfobier. Jag gillar henne som f-n ändå, men jag avundas inte hennes sambo... Sissi och jag äter mest tandoori chicken när vi ses. Det är säkrast så. Gott är det också.